Jag ritar gubbar, har jag alltid sagt. Min farfar ritade också gubbar. När jag blir stor ska jag bli en farfar, lär jag ha sagt.

 

Nu när min grafiska profil är uppdaterad är självklart gubbarna inkluderade. Gult som i Gubbe. Jodå.

 

"Släpp gubbarne loss, det är vår!" (OBS! Snart alltså. Så spring inte ut i bara mässingen kära du.)

 

Nu är det slutpratat om gubbar. En gång till bara:

 

GUBBAR!!!

 

Läs hela inlägget »

Det kan vara intressant när folk berättar om förr i tiden. Jodå, det är sant! Lyssna nu här, så ska tant berätta om hur det var förr.

 

När jag var ung var vi fattiga i min familj. Jag hade till exempel ingen mobiltelefon på högstadiet på grund av att min familj inte hade några pengar. Mina vänner tyckte att jag kunde köpa en leksaksmobil på Rusta för 19:90:-, "som ändå såg sjukt riktig ut", ja som en attrapp för att förvilla fienden och undvika att bli utanför. Det slår mig nu att det ändå var vackert att de erbjöd mig hjälp till självhjälp innan de såg sig tvugna att lämna mig till vargarna. Fast det gjorde de aldrig. Jag hade snälla vänner på högstadiet som hade sköthästar och tandställning både uppe och nere. Jag gick på en friskola med kulturprofil där av någon anledning alla rika falubor stuvat in sina barn. Jag minns en scen från ett "rikt" buskage på skolgården, vi är i 9-årsåldern.

 

Flickebarn: Har du aktier?

Jag: Nej. Har du?

Flickebarn: ja, det är klart!

Jag: Vad är det för nåt?

Flickebarn: Vet inte... men ska vi leka det eller?

 

Minns inte riktigt hur vi lekte aktier. Busken var kanske börsen. Löven var andelar. Ingen av oss visste att det var det då. Jag fattar fortfarande inte. Måste sluta leka i buskagen. Det ger ju ändå ingenting! Nybergarna besatt alltså ingen högre social status i de trakterna. Men JÄVVLARR vad kulturella vi var! Då vi saknade materiella tillgångar hade vi ett kulturellt kapital att luta oss mot, vilket uppskattades (i alla fall av lärarna). Jag har alltid blivit uppmuntrad till konstnärligt skapande. Låt mig säga "fistad" med kultur, och försök inte hindra mig. I mitt barndomshem fanns inget annat. När det kom till tekniska prylar hade vi en gammal TV från tidigt 80-tal (som föräldrarna använde tills den började brinna), och det var iprincip det. Vi hade aldrig video. Inga tv-spelskonsoler eller egna cd-spelare. När Nintendo 64 kom till alla medelklasshem fick jag istället uppleva konstvisningar i gallerier runt Siljan, batiktanter och terpentinlukt.

Jag har verkligen inte haft något val. Och man kan tycka att det finns en oerhört naturlig förklaring till att jag gör det jag gör idag.

 

PS. Jag har en mobiltelefon idag. Annars hade jag varit riktigt sorglig. Men hade jag varit riktigt sorglig så hade jag definitivt gått in för det ordentligt och skaffat mig en sån här. (Se ovan)

 

Läs hela inlägget »